Produktion uthållighet och lärdomar från kriget i Ukraina

Sammanfattning

Kriget i Ukraina har åter gjort försvarsmaterielindustrin till en del av staters krigföringsförmåga. Europas försvar planerades under flera årtionden för begränsade insatser, små lager och produktion i relativt låga serier. Den modellen gav tekniskt avancerade system men liten uthållighet när förbrukningen av ammunition, drönare, reservdelar och luftvärnsrobotar steg till nivåer som fredstida beställningar inte var dimensionerade för. Den viktigaste upptäckten är därför att militär förmåga inte kan mätas endast i antal förband och plattformar. Den måste också omfatta hur länge systemen kan försörjas, repareras, ersättas och förändras under pågående krig.

Ukraina har samtidigt visat att industrin inte längre kan förstås som en avgränsad krets av stora försvarsföretag. Landets produktion förenar statliga företag, etablerade privata tillverkare, små teknikbolag, civila komponentleverantörer och militära användare i en snabb återkopplingskedja. Särskilt drönarkrigföringen har gjort kort utvecklingstid, mjukvaruuppdateringar och tät kontakt med fronten lika viktiga som traditionell serietillverkning. Denna modell kan inte kopieras rakt av i fredstid, men den visar vad ett produktionssystem måste kunna göra när motståndaren snabbt anpassar motmedel.

Europa har efter 2022 ökat beställningar, byggt ut kapacitet och infört nya instrument för gemensam upphandling och produktionsstöd. EU:s ammunitionprogram ASAP riktades uttryckligen mot flaskhalsar i sprängämnen, krut, granatkroppar, robotar och provning. Nato har på motsvarande sätt gjort aggregerad efterfrågan, produktionskapacitet och interoperabilitet till centrala delar av sin försvarsproduktionsplan. Förändringen är betydande men ofullständig. Nationella krav, korta avtal, olika kvalificeringsförfaranden och brist på energetiska material fortsätter att begränsa skalfördelar.^[1][2]

För Sverige innebär utvecklingen att försvarsindustrin måste behandlas som en strategisk resurs inom totalförsvaret. Sverige har starka nischer, hög teknisk kompetens och ett nära samspel mellan myndigheter och företag. Samtidigt är svensk produktion beroende av europeiska och globala leveranskedjor. Uthållighet kräver därför en kombination av nationell handlingsfrihet, nordiskt och europeiskt samarbete, längre avtal, större lager, skyddade anläggningar och en snabbare väg från militärt behov till levererad lösning.

1 Industrin före det fullskaliga kriget

Från mobiliseringslager till fredstida effektivitet

Under kalla kriget byggde många europeiska stater sin försörjning på stora mobiliseringsorganisationer, omfattande lager och nationellt kontrollerade produktionsmiljöer. Sverige var ett tydligt exempel. Alliansfriheten och ambitionen att kunna försvara landet med egna resurser gav långsiktiga statliga beställningar och en bred inhemsk industri för flyg, artilleri, ammunition, sensorer, undervattenssystem och fordon. Staten accepterade kostnader för redundans och inhemsk kompetens eftersom tillgången i krig vägde tyngre än lägsta pris i fred.

Efter kalla krigets slut förändrades logiken. Försvarsanslagen minskade, krigsorganisationerna krympte och internationella insatser ersatte invasionsförsvaret som praktisk referens. Företag slogs samman, privatiserades eller fick utländska ägare. Beställningar blev mindre och mer oregelbundna. Lager sågs som kapitalbindning, medan leveranser från en internationell marknad antogs kunna ersätta nationell reservkapacitet. Liknande utveckling skedde i övriga Europa. Resultatet blev en industri som kunde utveckla avancerade system men som ofta saknade varm produktionskapacitet för stora volymer.

Denna ordning var rationell under sina egna antaganden. Produktion i låg serie sänkte statens kostnader när efterfrågan var begränsad, och export gjorde det möjligt att behålla viss kompetens. Problemet var att systemet optimerades för förutsägbar efterfrågan och långa ledtider. Det saknade ekonomiska incitament att hålla extra maskiner, personal, råvaror och underleverantörer i beredskap. När flera stater efter 2022 samtidigt ville köpa samma ammunition och vapensystem uppstod därför köer genom hela leveranskedjan, inte bara hos slutleverantören.

Europeisk materielanskaffning förblev dessutom nationellt uppdelad. Stater beställde olika varianter, använde egna provningsregler och skyddade nationella industripolitiska intressen. EU:s försvarsindustristrategi från 2024 beskriver just denna fragmentering som ett hinder för skala, leveranshastighet och försörjningstrygghet. Det historiska arvet var alltså dubbelt: för liten total volym och för många parallella produktlinjer.^[3]

2 Ukraina förändrade efterfrågan

Förbrukningskrigets återkomst

Den fullskaliga ryska invasionen i februari 2022 gjorde omedelbart materieluthållighet till en strategisk fråga. Artilleriammunition förbrukades i en takt som vida översteg fredstida europeisk produktion. Samma mönster uppstod för luftvärnsrobotar, pansarvärnsvapen, reservdelar, eldrör och fordon. Donationer kunde inledningsvis tas ur befintliga lager, men varje leverans minskade givarländernas egen beredskap. När lagren sjönk blev nyproduktion den enda långsiktiga källan till både stöd för Ukraina och återfyllnad av egna förråd.

Kriget bekräftade därmed en äldre industriell sanning som länge hade hamnat i bakgrunden: i ett utdraget högintensivt krig konkurrerar parterna i förmågan att omsätta ekonomi, råvaror och arbetskraft i militär effekt. RUSI varnade redan 2022 för att ammunitionens förbrukning och industrins begränsade kapacitet gjorde en återgång till industriell krigföring synlig. Händelseutvecklingen därefter har visat att frågan inte gäller enbart artillerigranater. Även billiga obemannade system, elektronisk krigföring och komponenter med kort livslängd förbrukas i mycket stora mängder.^[4]

Efterfrågan är dessutom kvalitativt instabil. En produkt kan vara effektiv när den introduceras men snabbt tappa verkan när motståndaren anpassar störning, signaturanpassning, skydd eller taktik. Försvarsindustrin måste därför producera stora volymer och samtidigt ändra produkterna under pågående serie. Den traditionella uppdelningen mellan utveckling, kvalificering, anskaffning och förvaltning blir för långsam för vissa materielslag.

Det innebär inte att alla system bör behandlas som förbrukningsvaror. Stridsflyg, ubåtar och kvalificerat luftvärn kräver fortsatt flerårig utveckling, sträng säkerhet och robust konfigurationsstyrning. Lärdomen är i stället att en stat behöver flera anskaffningstakter samtidigt: långsiktiga program för komplexa plattformar, snabb modifiering av befintliga system och mycket korta cykler för bland annat drönare, sensorer och programvara.

3 Ukrainas industriella modell

Distribuerad produktion och snabb återkoppling

Ukrainas försvarsindustri gick in i 2022 med ett betydande sovjetiskt industriarv men också med strukturella problem, föråldrade anläggningar och en stor statlig företagssektor. Kriget tvingade fram en bredare modell. Staten behöll en central roll som beställare och finansiär, samtidigt som privata företag och nya teknikbolag växte snabbt. Produktion spreds geografiskt, anläggningar flyttades eller skyddades och arbetet fortsatte under återkommande angrepp mot energi och industri.

Den mest uppmärksammade utvecklingen gäller obemannade system. Ukrainas förmåga har byggts av många tillverkare som använder kommersiellt tillgängliga komponenter, modifierar konstruktioner efter användarnas erfarenheter och levererar nya versioner på kort tid. Statliga initiativ som Brave1 skapades för att föra samman utvecklare, investerare, försvar och användare. Den ukrainska modellen minskar tiden mellan upptäckt behov och prövad lösning. Den sprider också innovationsrisken: flera parallella konstruktioner kan prövas, varefter fungerande lösningar skalas upp.^[5]

Modellen har samtidigt tydliga svagheter. Beroendet av importerad elektronik, motorer, optik och batterier skapar sårbarheter. Många små serier kan ge varierande kvalitet och försvåra underhåll. Snabb innovation kan dessutom leda till teknisk skuld om dokumentation, cybersäkerhet och reservdelsförsörjning inte följer med. Ukrainas erfarenhet talar därför inte för oreglerad improvisation. Den visar behovet av en statlig arkitektur som kan certifiera, finansiera och skala utan att kväva företagens tempo.

En annan viktig utveckling är direktfinansiering av ukrainsk produktion från partnerländer. Den så kallade danska modellen låter stödmedel användas för inköp från Ukrainas egen industri. Därmed förenas militärt stöd med ökad ukrainsk produktionskapacitet och kortare avstånd till användarna. Sverige har också avsatt stöd för anskaffning från den ukrainska försvarsindustrin. Detta markerar en övergång från att huvudsakligen överföra befintlig materiel till att finansiera den löpande krigsproduktionen.^[6]

4 Europas omställning

Från lagerdonationer till kapacitetsbyggande

Europas första svar bestod i stor utsträckning av nationella donationer och brådskande beställningar. Efter hand har politiken blivit mer industriell. EU antog 2023 förordningen Act in Support of Ammunition Production, ASAP, för att stödja investeringar där kommissionen identifierat de mest begränsande länkarna. Av programmets mer än 500 miljoner euro riktades omkring 248 miljoner till krut, 124 miljoner till sprängämnen, 90 miljoner till granatkroppar och 50 miljoner till robotar. Fördelningen visar att problemet inte främst var brist på slutmontering. De svåraste flaskhalsarna fanns längre ned i kedjan.^[7]

EU:s försvarsindustristrategi och förslaget till ett europeiskt försvarsindustriprogram försökte därefter skapa en mer varaktig ram för gemensam upphandling, tillgång till produktionskapacitet och stöd till Ukrainas industriella integration. Vitboken om europeisk försvarsberedskap från mars 2025 placerade industrins leveransförmåga nära centrum för unionens beredskap till 2030. I juni 2025 följde kommissionens Defence Readiness Omnibus med förslag om snabbare tillstånd, enklare regelverk och bättre finansieringsvillkor för försvarsproduktion^{.[8],[9],[10]}

Nato angriper samma problem från alliansens försvarsplanering. Defence Production Action Plan från 2023 och den uppdaterade planen från 2025 bygger på tre sammanhängande idéer: tydligare och mer samlad efterfrågan, ökad produktionskapacitet samt bättre standardisering och interoperabilitet. Industrin investerar först när beställningarna är tillräckligt stora och långvariga. Staterna får i sin tur säkrare leveranser när de beställer gemensamt och begränsar antalet nationella särvarianter.^[11]

Utbyggnaden är synlig. Företag har investerat i nya produktionslinjer för artilleriammunition, explosivämnen, luftvärn, pansarfordon och robotar. Men en ny produktionshall löser inte automatiskt bristen. Tillstånd, säkerhetsavstånd, energiförsörjning, kvalificerad personal och långa leveranstider för specialmaskiner kan försena en utbyggnad i flera år. Särskilt tillverkning av krut och högexplosiva ämnen kräver anläggningar som är dyra, riskfyllda och politiskt svåra att lokalisera.

5 De viktigaste flaskhalsarna

 

Den första flaskhalsen är ekonomisk. En tillverkare bygger inte en ny fabrik för en engångsorder om efterfrågan kan falla innan investeringen är betald. Regeringar har ofta annonserat höga framtida försvarsutgifter men tecknat kontrakt långsammare. Det skapar en skillnad mellan politisk avsikt och industriellt beslutsunderlag. Ramavtal, minimivolymer och beställningar över flera budgetår minskar denna osäkerhet.

Den andra flaskhalsen gäller energetiska material. Artilleriammunition kräver granatkropp, drivladdning, tändrör och sprängämne. En utbyggd monteringslinje ger liten effekt om krut eller högexplosivt ämne saknas. EU:s fördelning av ASAP-medel bekräftar att krut och sprängämnen hör till de mest kritiska delarna. Samma beroende gäller robotmotorer, pyroteknik och andra produkter. Europas uthållighet måste därför bedömas på komponentnivå, inte genom antalet fabriker som säljer färdig ammunition.^[12]

Den tredje flaskhalsen är institutionell. Nationella regler för provning och kvalificering kan tvinga en tillverkare att upprepa liknande tester i flera länder. Europeiska försvarsbyråns Joint Ammunition Qualification, inledningsvis för 155 millimeter, syftar till att skapa gemensamma förfaranden så att en kvalificering kan erkännas av flera stater. Detta är ett konkret exempel på att standardisering kan frigöra kapacitet utan att en enda ny fabrik byggs.^[13]

Den fjärde flaskhalsen är säkerhet. Ryska angrepp mot ukrainsk industri och energi visar att produktionssystemet måste fungera under fysisk bekämpning. I Europa tillkommer sabotage, cyberangrepp, otillbörlig informationsinhämtning och påverkan mot underleverantörer. Industriskydd är därför inte en stödfunktion vid sidan av produktionen. Det är en del av produktionskapaciteten.

6 Vad kriget har lärt om materiel

Volym och kvalitet måste förenas

En ofta felställd fråga är om kriget visar att enkla och billiga system har ersatt avancerade plattformar. Erfarenheten är mer krävande. Billiga drönare kan upptäcka mål, bära sprängladdningar och tvinga fram dyra motåtgärder. Men deras verkan är beroende av underrättelser, samband, elektronisk krigföring, artilleri, luftvärn och utbildade förband. Avancerade och enklare system bildar en kedja. Industripolitiken måste därför skapa en portfölj med både högteknologiska system och produkter som kan framställas i mycket stora serier.

Kostnadsutbytet har blivit centralt. Om en dyr luftvärnsrobot används mot ett billigt engångssystem kan försvararen vinna taktiskt men förlora uthållighet. Det driver fram lager av kanonluftvärn, störning, jaktdrönare och andra billigare lager i försvaret. Samtidigt finns mål som kräver kvalificerade robotar. Lösningen är inte att välja en teknik, utan att reservera dyra verkansmedel för de mål där de behövs och bygga volym i de lägre skikten.

Kriget har också visat att reparationsförmåga kan ge lika stor effekt som nyproduktion. Skadade fordon och vapensystem måste kunna bärgas, diagnostiseras och återföras. Reservdelar, teknisk dokumentation, testutrustning och rättigheter att tillverka komponenter påverkar därför stridsvärdet under hela systemets livslängd. Anskaffningsbeslut som ger låg inköpskostnad men svag reparerbarhet kan bli dyra i krig.

Ytterligare en lärdom gäller programvara. Navigering, bildanalys, målidentifiering och skydd mot störning förändras snabbare än mekaniska konstruktioner. En försvarsindustriell bas behöver därför säker programvaruutveckling, tillgång till data och metoder för snabb uppdatering i fält. Regeringens svenska inriktning för försvarsinnovation betonar just förmågan att omsätta civil teknik och forskning i försvarsförmåga.^[14]

7 Sverige

Starka nischer men internationella beroenden

Sverige har en ovanligt bred försvarsindustri i förhållande till landets storlek. Företag i Sverige utvecklar och producerar bland annat stridsflyg, ytstridsfartyg och ubåtar, radar, ledningssystem, artilleri, pansarfordon, ammunition och pansarvärnsvapen. Denna bredd ger handlingsfrihet, exportintäkter och kvalificerade tekniska miljöer. Den innebär däremot inte självförsörjning. Nästan varje modernt system innehåller komponenter, material och programvara från andra länder.

Sveriges Natomedlemskap förändrar därför industrins sammanhang. Försörjningssäkerhet måste planeras både nationellt och inom alliansens gemensamma planer. Svenska företag får en större marknad, men svenska myndigheter konkurrerar samtidigt om leveranstider med andra kunder. En nationell beställare kan inte förutsätta att exportinriktad kapacitet automatiskt står till Sveriges förfogande i en kris. Avtal, prioriteringsregler, lager och planering med företagen måste klargöra vad som faktiskt kan levereras vid höjd beredskap.

Totalförsvarspropositionen för 2025 till 2030 anger en kraftig utveckling av krigsorganisationen och behandlar försörjning och Natomedlemskap som delar av samma omställning. SOU 2022:24 föreslog dessförinnan en sammanhållen materielförsörjningsstrategi och framhöll behovet av försörjningstrygghet, statlig inriktning och samverkan med näringslivet. Kriget har gjort dessa frågor mer konkreta: vilka produktionslinjer är kritiska, vilka underleverantörer saknar alternativ och hur länge kan Sverige använda sina system om importflöden bryts?^[15],[16]

Svenska åtgärder bör därför skilja mellan tre behov.

·         För det första måste kritisk nationell kompetens bevaras där handlingsfrihet och sekretess kräver det.

·         För det andra bör Sverige bygga gemensam kapacitet med Norden, EU och Nato när volymerna är för små för en nationell lösning.

·         För det tredje måste civila leverantörer inom bland annat elektronik, telekommunikation, fordon, energi och additiv tillverkning förberedas för att kunna stödja försvarsproduktionen.

Regeringens försvarsinnovationsinitiativ från 2023 och den strategiska inriktningen från 2024 skapar en grund, men genomförandet måste kopplas närmare konkreta order, testmiljöer och krigsplanläggning.^[17]

8 En ny industriell beredskap

Från just in time till planerad reserv

Det vore både dyrt och orealistiskt att hålla all produktion på krigsnivå i fred. Uppgiften är i stället att skapa skalbarhet. En produktionslinje kan dimensioneras för fredstida grundvolym men förberedas för fler skift, ytterligare maskiner och alternativa lokaler. Kritiska verktyg och råvaror kan lagras. Personal kan säkerhetsprövas och utbildas i förväg. Tillstånd för utbyggnad kan förberedas innan krisen. Sådana åtgärder kostar pengar, men de är betydligt billigare än att bygga från noll efter mobilisering.

Staten måste också avgöra vem som betalar för reservkapacitet. Marknaden premierar normalt högt kapacitetsutnyttjande, medan beredskap kräver ledig kapacitet och lager. Om staten vill ha denna försäkring måste den köpa den genom beredskapsavtal, kapacitetsersättning eller långsiktiga volymåtaganden. Krav utan finansiering ger annars pappersberedskap.

Produktionsberedskap behöver ingå i övningar. Myndigheter och företag bör pröva hur order prioriteras, hur exportåtaganden hanteras, hur transporter skyddas och hur produktion fortsätter vid elavbrott eller cyberangrepp. Försvarsmaktens behov måste översättas till faktiska stycklistor och kritiska komponenter. Först då går det att se var uthålligheten bryts.

Sekretess och konkurrensregler gör samverkan svår men inte omöjlig. Staten behöver ett system där känsliga beroenden kan delas med rätt aktörer utan att kommersiell information sprids. Europeiska instrument kan finansiera kapacitet, men nationella myndigheter måste fortfarande känna sin egen försörjningskedja. EU:s vitbok och förenklingspaket från 2025 pekar mot snabbare tillstånd och en mer sammanhängande marknad, men medlemsstaternas beställningar avgör om fabrikerna verkligen byggs.^[18]

9 Insikter för fortsatt utveckling

Den första insikten är att lager och industri kompletterar varandra. Lager ger omedelbar uthållighet, medan industri ger uthållighet över tid. Om lagren är för små hinner produktionen inte växa innan bristen uppstår. Om industrin saknas kan lagren inte återfyllas. Planeringen måste därför räkna bakåt från förbrukning, leveranstid och önskad uthållighet.

Den andra insikten är att orderboken är en del av beredskapen. Politiska anslagsökningar skapar inte produktion förrän de omsätts i kontrakt. Fleråriga, samordnade beställningar ger industrin möjlighet att anställa, köpa maskiner och teckna avtal med underleverantörer. Gemensam upphandling bör prioriteras där stater kan acceptera samma grundkrav.

Den tredje insikten är att standardisering har operativ betydelse. Gemensam ammunition, gränssnitt och kvalificering gör att lager kan delas och produktion omfördelas. EDA:s arbete med gemensam kvalificering av 155 millimeters ammunition visar hur en administrativ förändring kan minska tid och kostnad. Interoperabilitet är därmed både en militär och industriell egenskap.^[19]

Den fjärde insikten är att innovation måste kopplas till användning. Ukrainas korta återkopplingscykler fungerar därför att utvecklare får veta hur systemen uppträder under verklig störning och bekämpning. Sverige och Europa behöver fler säkra testmiljöer, snabbare försök och kontraktsformer som gör att en fungerande prototyp kan gå vidare till serie utan en ny flerårig process.

Den femte insikten är att produktionen måste skyddas. Fabriker, kraftförsörjning, data, transporter och nyckelpersonal är mål för en motståndare. Redundans, spridning, reservkraft, cybersäkerhet och säkerhetsskydd måste dimensioneras tillsammans med produktionsmålen. Ett nominellt produktionsmål utan skyddad försörjning är inte en krigsduglig kapacitet.

10 Slutsatser

Försvarsmaterielindustrins betydelse har förändrats från leverantör till strategisk del av försvarssystemet. Kriget i Ukraina visar att en stat kan ha tekniskt avancerade förband men ändå förlora handlingsfrihet om ammunition, reservdelar och ersättningssystem inte kan framställas i tillräcklig takt. Europas tidigare modell gav kvalitet men för lite volym och för svag förmåga att öka produktionen snabbt.

Omställningen efter 2022 har påbörjat en korrigering. EU finansierar flaskhalsar och gemensam anskaffning. Nato knyter samman försvarsplanering, efterfrågan och industri. Ukraina har utvecklat ett system där många aktörer snabbt kan föra erfarenheter från fronten tillbaka till konstruktion och produktion. Sverige har starka industriella förutsättningar och en politisk inriktning som erkänner behovet av innovation och försörjningstrygghet.

Det avgörande de kommande åren blir genomförandet. Produktionskapacitet måste beställas, inte endast efterfrågas. Lager måste beräknas mot realistisk förbrukning. Kritiska beroenden måste kartläggas längre ned än slutleverantören. Standardisering måste minska onödig fragmentering, medan nationell handlingsfrihet bevaras där den är säkerhetspolitiskt nödvändig. Slutligen måste industrin ingå i totalförsvarets planering och övning på samma sätt som andra krigsviktiga funktioner.

Den mest grundläggande lärdomen är därför enkel: förmågan att föra ett långvarigt försvarskrig avgörs inte enbart av vad som finns i förråden när kriget börjar. Den avgörs också av hur snabbt samhället kan ersätta förluster, anpassa tekniken och fortsätta producera under angrepp.

Källförteckning

Brave1, Om det ukrainska försvarstekniska innovationsklustret och dess stödformer. https://brave1.gov.ua/

Europeiska försvarsbyrån, EDA to coordinate ammunition qualification tests, 30 mars 2026. https://eda.europa.eu/news-and-events/news/2026/03/30/eda-to-coordinate-ammunition-qualification-tests

Europeiska kommissionen, A new European Defence Industrial Strategy: Achieving EU readiness through a responsive and resilient European Defence Industry, JOIN(2024) 10 final, 5 mars 2024. https://defence-industry-space.ec.europa.eu/eu-defence-industry/edis-our-common-defence-industrial-strategy_en

Europeiska kommissionen, ASAP Boosting defence production. https://defence-industry-space.ec.europa.eu/eu-defence-industry/asap-boosting-defence-production_en

Europeiska kommissionen, White Paper for European Defence Readiness 2030, 19 mars 2025. https://defence-industry-space.ec.europa.eu/eu-defence-industry/white-paper-european-defence-readiness-2030_en

Europeiska kommissionen, Defence Readiness Omnibus, 17 juni 2025. https://defence-industry-space.ec.europa.eu/eu-defence-industry/defence-readiness-omnibus_en

Europeiska unionen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1525 om stöd för ammunitionstillverkning. https://eur-lex.europa.eu/eli/reg/2023/1525/oj

Nato, Defence Production Action Plan, Vilnius 2023 och uppdaterad plan 2025. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_222589.htm

Regeringen, Strategisk inriktning för försvarsinnovation, 8 januari 2024. https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2024/01/strategisk-inriktning-for-forsvarsinnovation/

Regeringen, Totalförsvaret 2025 till 2030, proposition 2024/25:34. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/totalforsvaret-2025-2030_hc0334/

SOU 2022:24, Materielförsörjningsstrategi för vår gemensamma säkerhet. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2022/05/sou-202224/

Royal United Services Institute, Alex Vershinin, The Return of Industrial Warfare, 17 juni 2022. https://www.rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/return-industrial-warfare

Sveriges regering, Försvarsinnovation, samlingssida och regeringsinitiativ från 2023. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvarsinnovation/