Livsmedelsförsörjning – mer än jordbruk

När livsmedelsförsörjning diskuteras hamnar fokus ofta på jordbrukets produktionsförmåga. Ukrainas erfarenheter visar emellertid att livsmedelsförsörjning är betydligt mer komplex än så. Ett fungerande livsmedelssystem omfattar hela kedjan från produktion och förädling till transporter, lagerhållning, grossistverksamhet, detaljhandel och betalningslösningar. Om en länk bryts riskerar hela försörjningssystemet att påverkas.

Trots omfattande angrepp mot transportinfrastruktur, energisystem och industrifastigheter lyckades Ukraina i stor utsträckning upprätthålla den nationella livsmedelsförsörjningen. Detta var möjligt genom ett nära samspel mellan jordbruksföretag, livsmedelsindustri, transportföretag, grossister och dagligvaruhandel. Företag anpassade sina distributionskedjor, etablerade alternativa lager och utvecklade nya transportvägar när ordinarie infrastruktur slogs ut.¹

Världsbanken framhåller att den privata sektorns anpassningsförmåga varit avgörande för att begränsa de ekonomiska och humanitära konsekvenserna av kriget. Samtidigt pekar OECD på att robusta försörjningskedjor blivit en central del av Ukrainas samhälleliga motståndskraft.²

För Sveriges del innebär detta att livsmedelsberedskap inte kan reduceras till lagerhållning eller nationell produktion. Minst lika viktigt är att de privata aktörer som driver livsmedelskedjan har planer, resurser och organisatorisk förmåga att fortsätta sin verksamhet under långvariga störningar.

Banker och betalningssystem

En sektor som kan uppmärksammas i diskussionen om civilt försvar är den finansiella infrastrukturen. Samtidigt är fungerande betalningssystem en förutsättning för nästan all annan samhällsverksamhet. Löner ska betalas ut, företag måste kunna genomföra inköp, hushåll behöver betala för livsmedel och myndigheter måste kunna hantera ekonomiska transaktioner även under extraordinära förhållanden.

Ukrainas centralbank och landets kommersiella banker prioriterade tidigt att säkerställa betalningssystemens funktion. Genom redundanta IT-system, alternativa kommunikationslösningar och nära samverkan mellan banker, myndigheter och internationella partners kunde stora delar av det finansiella systemet fortsätta fungera trots omfattande störningar.³

Detta visar att finansiell infrastruktur bör betraktas som en samhällsviktig funktion på samma nivå som energi, transporter och elektroniska kommunikationer. Om betalningssystemen upphör att fungera riskerar konsekvenserna snabbt att sprida sig till handel, sjukvård, transporter och offentlig service.

För Sverige aktualiserar detta frågor om kontinuitetsplanering inom banksektorn, robusta betalningslösningar och samverkan mellan finanssektorn och övriga aktörer inom det civila försvaret.

Offentlig–privat samverkan kräver förtroende

En genomgående lärdom från Ukraina är att tekniska lösningar endast utgör en del av förklaringen till samhällets motståndskraft. Minst lika viktig har varit den organisatoriska och sociala dimensionen. Offentlig–privat samverkan fungerade därför att det redan fanns etablerade kontaktytor mellan myndigheter och företag samt ett ömsesidigt förtroende kring roller och ansvar.

Internationell forskning om samhällsresiliens visar att tillit mellan aktörer bidrar till snabbare beslutsfattande, effektivare informationsutbyte och större handlingsfrihet under osäkra förhållanden. I Ukraina innebar detta att företag kunde fatta operativa beslut samtidigt som myndigheterna skapade gemensamma prioriteringar och en samlad lägesbild.⁴

För Sveriges del innebär detta att samverkan med näringslivet inte bör begränsas till krisövningar eller informationsutbyte. Den behöver utvecklas till långsiktiga partnerskap där ansvar, beslutsvägar och prioriteringar är tydliga redan före en kris.

Utvecklingen av Sveriges civila försvar

Ukrainas erfarenheter ger inte färdiga lösningar för Sverige. Skillnaderna mellan länderna är betydande när det gäller geografi, samhällsstruktur och säkerhetspolitisk kontext. Däremot erbjuder erfarenheterna ett antal principiella lärdomar som är direkt relevanta för utvecklingen av det svenska civila försvaret.

1. Näringslivet måste betraktas som en del av totalförsvaret

Den kanske viktigaste slutsatsen är att privata företag inte enbart är leverantörer av varor och tjänster. De utgör en operativ del av samhällets motståndskraft. Planeringen bör därför utgå från att företag inom energi, transporter, elektroniska kommunikationer, livsmedelsförsörjning och finanssektorn är centrala aktörer i det civila försvaret.

2. Kontinuitetsförmåga är viktigare än maximal effektivitet

Många moderna företag har utvecklat effektiva men sårbara leveranskedjor med små lager och hög grad av specialisering. Ukrainas erfarenheter visar att robusthet, redundans och flexibilitet blir avgörande under långvariga störningar. Detta kan innebära högre kostnader i fredstid men skapar betydligt större uthållighet under kris och krig.

3. Samverkan måste byggas före krisen

Offentlig–privat samverkan kan inte improviseras när en allvarlig kris redan inträffat. Gemensamma övningar, etablerade kontaktvägar, informationsdelning och tydliga ansvarsförhållanden behöver utvecklas i förväg. Detta överensstämmer också med de principer som återfinns i svensk totalförsvarsplanering och i internationella rekommendationer om skydd av kritisk infrastruktur.⁵

4. Resiliens handlar om människor och organisation

Teknisk robusthet är nödvändig men inte tillräcklig. Ukrainas erfarenheter visar att ledarskap, decentraliserat beslutsfattande, kompetens och tillit mellan aktörer ofta avgör hur snabbt samhällsviktiga funktioner kan återställas efter omfattande störningar.

Avslutning

Kriget i Ukraina har blivit en brutal stresstest för ett modernt samhälles motståndskraft. En av de tydligaste slutsatserna är att det civila samhällets uthållighet inte kan förstås enbart genom statens agerande. Den privata sektorn har spelat en avgörande roll genom att upprätthålla energiförsörjning, elektroniska kommunikationer, transporter, livsmedelsförsörjning och finansiella tjänster under extrema förhållanden.

För Sverige innebär detta ett perspektivskifte. Ett starkt civilt försvar handlar inte enbart om myndigheternas beredskap utan om hela samhällets samlade förmåga att fortsätta fungera. Näringslivet är därför inte en aktör vid sidan av totalförsvaret – det är en av dess bärande pelare.

Att utveckla denna förmåga kräver långsiktig samverkan, gemensam planering och en syn på privata företag som strategiska partners i arbetet med att stärka Sveriges civila motståndskraft. Ukrainas erfarenheter visar att ett samhälle som lyckas upprätthålla sina grundläggande funktioner under mycket svåra förhållanden inte enbart försvarar sin infrastruktur. Det försvarar medborgarnas tillit, samhällets sammanhållning och statens handlingsförmåga.

Fotnoter

1. FAO, Ukraine: Impact of the War on Agriculture and Food Security, 2023–2025.
2. World Bank, Fourth Rapid Damage and Needs Assessment (RDNA4), 2025; OECD, Infrastructure Policy Review of Ukraine, 2024.
3. National Bank of Ukraine, Financial Stability Report, 2023–2025; IMF, Ukraine: Financial Sector Assessment, relevanta publikationer.
4. OECD, Boosting Resilience through Innovative Risk Governance (2014); UNDP, Human Security in Ukraine, 2023.
5. MSB, Handlingskraft – Handlingsplan för ett stärkt civilt försvar; Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 om kritiska entiteters motståndskraft (CER-direktivet).