Näringslivets roll i Ukrainas civila motståndskraft – del II

Energiförsörjningen – den första försvarslinjen för det civila samhället

Om det finns en sektor som tydligast illustrerar näringslivets betydelse för Ukrainas civila motståndskraft är det energiförsörjningen. Sedan hösten 2022 har Ryssland genomfört omfattande robot- och drönarangrepp mot kraftverk, transformatorstationer och transmissionsnät i syfte att slå ut elförsörjningen. Angreppen riktades mot den civila infrastrukturen och hade som uttalat mål att försvåra vardagslivet, minska industrins produktionsförmåga och försvaga den ukrainska statens uthållighet. ¹

Trots de omfattande skadorna har energisystemet i stor utsträckning fortsatt att fungera. En avgörande förklaring är den exceptionella återställningsförmåga som utvecklats av både statliga och privata energibolag. Företag som DTEK, Ukrainas största privata energibolag, organiserade reparationsgrupper som ofta påbörjade återställningsarbeten inom timmar efter genomförda angrepp. Under krigets första år genomfördes tusentals akuta reparationer av elnät och produktionsanläggningar, ofta under fortsatt hot från nya attacker.²

Det intressanta ur ett svenskt totalförsvarsperspektiv är inte enbart den tekniska återställningsförmågan utan hur verksamheten organiserades. Reparationsresurser decentraliserades, reservmaterial lagerhölls på flera platser och beslut delegerades långt ut i organisationerna. Denna flexibilitet gjorde det möjligt att snabbt återställa leveranser även när delar av ledningssystemet var påverkat.

Världsbanken konstaterar att energisektorns återhämtningsförmåga varit en av de viktigaste förutsättningarna för att övriga samhällsfunktioner kunnat fortsätta fungera. Elförsörjningen blev därmed inte enbart en teknisk fråga utan en grundförutsättning för sjukvård, vattenförsörjning, kommunikationer, industri och offentlig förvaltning. ³

För Sveriges del illustrerar detta att energiföretag inte endast bör betraktas som leverantörer av en tjänst. De utgör en integrerad del av det civila försvaret. Kontinuitetsplanering, redundans och förmåga till snabb återställning blir därmed lika viktiga som själva produktionskapaciteten.

Elektroniska kommunikationer – samhällets nervsystem

Om elektriciteten kan beskrivas som samhällets blodomlopp är de elektroniska kommunikationerna dess nervsystem. Kriget i Ukraina har visat att fungerande mobiltelefoni, internet och datakommunikation är avgörande inte bara för myndigheternas ledningsförmåga utan även för sjukvård, banker, handel, transporter och befolkningens möjlighet att ta del av samhällsinformation.

Trots omfattande angrepp mot telekommunikationsinfrastruktur lyckades de största operatörerna – Kyivstar, Vodafone Ukraine och lifecell – i stor utsträckning upprätthålla sina tjänster. Detta möjliggjordes genom reservkraft, alternativa transmissionsvägar, snabb återställning av skadade basstationer och ett nära samarbete med myndigheter kring prioritering av kritiska funktioner. ⁴

En viktig lärdom är att robusthet inte enbart skapas genom fysiskt skydd utan genom organisatorisk anpassningsförmåga. Operatörerna utvecklade rutiner för att snabbt flytta resurser, använda mobila basstationer och prioritera samhällsviktiga användare. Samtidigt spelade internationellt samarbete en betydande roll genom stöd med teknisk utrustning och reservmaterial.

OECD framhåller att digital infrastruktur numera måste betraktas som en grundläggande del av den kritiska infrastrukturen och att dess motståndskraft är avgörande för samhällets samlade resiliens. ⁵

För Sverige innebär detta att elektroniska kommunikationer behöver integreras ännu tydligare i planeringen av det civila försvaret. Det handlar inte enbart om att skydda nätverken utan också om att säkerställa företagens förmåga att återställa funktioner under långvariga störningar.

Logistik – när försörjningskedjor blir en säkerhetsfråga

En annan central lärdom från Ukraina är logistikens betydelse för ett fungerande civilt samhälle. När vägar, broar och terminaler förstörs utsätts hela försörjningssystemet för stora påfrestningar. Livsmedel, läkemedel, reservdelar och andra samhällsviktiga varor måste ändå nå befolkningen.

Här spelade privata logistikföretag en avgörande roll. Företag som Nova Poshta anpassade snabbt sin verksamhet genom att öppna alternativa distributionsvägar, etablera tillfälliga terminaler och utveckla flexibla lösningar för områden där den ordinarie infrastrukturen slagits ut. Samtidigt fortsatte privata transportföretag att distribuera varor till stora delar av landet trots återkommande säkerhetsrisker.⁶

Detta illustrerar en viktig princip: ett samhälles försörjningsförmåga avgörs inte enbart av tillgången på varor utan av logistikkedjans samlade motståndskraft. Lagerhållning, transporter, terminalkapacitet och informationssystem måste fungera tillsammans för att försörjningssystemet ska kunna upprätthållas.

Erfarenheterna från Ukraina visar också att flexibilitet ofta är viktigare än effektivitet under krig och allvarliga kriser. Företag som tidigare optimerat sina flöden utifrån kostnad och leveransprecision tvingades snabbt prioritera redundans, alternativa transportvägar och lokal problemlösning. Detta innebar ökade kostnader men skapade samtidigt en betydligt högre motståndskraft.

För svensk del aktualiserar detta frågor om hur företag och myndigheter tillsammans kan stärka robustheten i nationella försörjningskedjor. Ett civilt försvar som bygger på globala leveranskedjor utan alternativa lösningar riskerar att snabbt förlora sin handlingsförmåga vid omfattande störningar.

Offentlig–privat samverkan som framgångsfaktor

En gemensam nämnare för energi-, telekommunikations- och logistiksektorn är att framgångarna inte kan förklaras enbart av enskilda företags insatser. Avgörande har varit den nära samverkan mellan staten och näringslivet.

Internationella analyser pekar på tre faktorer som varit särskilt betydelsefulla:

• en gemensam lägesbild mellan myndigheter och företag,
• snabb informationsdelning om störningar och prioriteringar,
• tydliga mandat för företag att agera självständigt inom ramen för gemensamma mål.⁷

Detta är en viktig skillnad jämfört med traditionell krishantering där staten ofta ses som den dominerande aktören. Ukrainas erfarenheter visar i stället att den operativa förmågan i många fall finns hos företagen medan staten skapar de organisatoriska förutsättningarna för ett effektivt samarbete.

För Sveriges civila försvar innebär detta att offentlig–privat samverkan inte bör betraktas som ett komplement till myndigheternas arbete. Den är en grundförutsättning för att samhällsviktiga funktioner ska kunna upprätthållas under höjd beredskap och ytterst krig. I del III kommer vi belysa livsmedelsförsörjningen och de finansiella systemen.

Fotnoter

1. United Nations, Protection of Civilians in the Armed Conflict in Ukraine, 2022–2025.
2. DTEK, Annual Report 2023; DTEK, Powering Through – Operational Updates, 2023–2025.
3. World Bank, Fourth Rapid Damage and Needs Assessment (RDNA4), 2025.
4. GSMA, Mobile Connectivity in Ukraine; OECD, Infrastructure Policy Review of Ukraine, 2024.
5. OECD, Infrastructure Policy Review of Ukraine, Paris, 2024.
6. OECD, Infrastructure Policy Review of Ukraine; European Bank for Reconstruction and Development (EBRD), Ukraine Strategy Update, 2024.
7. OECD, Recommendation on the Governance of Critical Risks (2014); OECD, Infrastructure Policy Review of Ukraine (2024).