Ukrainas erfarenheter och lärdomar för svensk hälso- och sjukvård inom totalförsvaret och Nato

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har visat att sjukvård under krig inte enbart handlar om att ta hand om ett stort antal stridsskadade. Hela vårdsystemet utsätts samtidigt för påfrestningar. Sjukhus och ambulanser angrips, personal dödas eller tvingas flytta, energiförsörjningen slås ut och leveranser av läkemedel och sjukvårdsmateriel försvåras. Samtidigt fortsätter människor att drabbas av hjärtinfarkt, cancer, diabetes, infektioner, graviditetskomplikationer och psykisk ohälsa.

Den ukrainska erfarenheten visar därför att den avgörande frågan inte är om ett land kan skapa en särskild krigssjukvård vid sidan av den ordinarie vården. Frågan är om den ordinarie sjukvården kan ställas om, skyddas och förstärkas så att den fungerar samtidigt som den tar emot stora mängder krigsskadade.

För Sverige tillkommer medlemskapet i Nato. Svensk sjukvård måste kunna stödja det svenska totalförsvaret, men kan också behöva ta emot och vårda skadade från andra allierade, medverka i medicinska evakueringar och lämna värdlandsstöd till förband som passerar genom eller verkar från svenskt territorium. Detta sker i ett utgångsläge där vården redan i fredstid har begränsad överkapacitet, personalbrist och ett betydande beroende av fungerande el-, vatten-, transport-, it- och försörjningssystem.

Artikeln behandlar hur Ukraina har upprätthållit sin sjukvård under kriget, vilka problem som återstår och vilka slutsatser Sverige bör dra för sjukvårdens beredskap, Natos kollektiva försvar och försörjningen av läkemedel och sjukvårdsprodukter.

Sjukvården i Ukraina har blivit en del av krigets målmiljö. Den 8 maj 2026 hade Världshälsoorganisationen, WHO, verifierat 3 000 angrepp mot sjukvården sedan den fullskaliga invasionen inleddes. Angreppen har träffat sjukhus, vårdcentraler, ambulanser, sjukvårdspersonal och medicinska lager. Antalet angrepp ökade med nästan 20 procent under 2025 jämfört med föregående år.¹

Konsekvenserna uppstår på flera nivåer. En direkt träff kan omedelbart slå ut en vårdinrättning. Även när en byggnad inte träffas kan angrepp mot kraftverk, vattenförsörjning, kommunikationer och transporter göra det omöjligt att bedriva vård. Operationssalar, intensivvårdsavdelningar, laboratorier, blodbanker och sterilcentraler är beroende av kontinuerlig energi och vatten. Digital journalföring, diagnostik och fördelning av patienter förutsätter fungerande elektroniska kommunikationer.

Angrepp påverkar också människors beteende. Patienter kan avstå från att söka vård därför att resan är farlig, transportmedel saknas eller vårdinrättningen bedöms kunna angripas. Personal måste avbryta eller flytta verksamhet vid flyglarm. Vård som formellt finns tillgänglig kan därmed i praktiken vara otillgänglig.

Under 2026 utsattes även WHO:s lager för upprepade angrepp. Tre humanitära lager förstördes inom tre månader, och WHO hade fram till början av september verifierat 15 angrepp mot lager med sjukvårdsrelaterade produkter under året.² Detta visar att sjukvårdens logistiska noder behöver betraktas som lika skyddsvärda och sårbara som sjukhusen.

Ukrainas sjukvård har därför tvingats utveckla en kombination av spridning, fysisk förstärkning, redundans och snabb återställning. Vård bedrivs i skyddade utrymmen och under jord. Reservkraft, vattenlager och alternativa kommunikationsvägar har blivit en del av den kliniska förmågan. En vårdbyggnad är inte längre fungerande enbart därför att den har personal och medicinsk utrustning. Den måste kunna verka trots avbrott i alla samhällsviktiga försörjningssystem.

En av de viktigaste erfarenheterna från Ukraina är att krigets största sjukvårdsbelastning inte alltid utgörs av de synligt krigsskadade. Befolkningens vanliga sjukdomar försvinner inte när kriget börjar. Tvärtom förvärras många tillstånd av stress, fattigdom, brist på läkemedel, avbrutna behandlingar och försvårade transporter.

Under slutet av 2025 uppgav 59 procent av invånarna i frontnära områden att deras hälsa var dålig eller mycket dålig, jämfört med 47 procent i andra delar av landet. En fjärdedel av befolkningen uppgavs ha farligt högt blodtryck. Fyra av fem tillfrågade hade problem att få tillgång till de läkemedel de behövde, huvudsakligen på grund av höga priser.³

Världsbankens uppföljning visar samtidigt att omkring 86 procent av hushållen under det fjärde kvartalet 2025 uppgav att den lokala vårdinrättningen var öppen. Däremot kunde endast omkring 53 procent få tillgång till alla läkemedel de behövde. Kostnader var den vanligaste orsaken till att människor inte kunde skaffa läkemedel, men även faktisk brist och distributionsproblem var betydande.⁴

Detta illustrerar skillnaden mellan formell och verklig vårdtillgänglighet. En vårdcentral kan vara öppen men ändå sakna läkemedel, diagnostik, specialiststöd eller fungerande remissvägar. Ukrainas svar har därför inte bara varit att hålla byggnader öppna, utan att föra vården närmare befolkningen.

Mobila primärvårdsteam har använts för att nå äldre, personer med funktionsnedsättning, internflyktingar och befolkning nära fronten. Under 2026 verkade sådana team på 121 platser inom 60 kilometer från aktiva strider. Av dessa låg 61 platser mellan fem och 25 kilometer från fronten.⁵ Tillfälliga och modulära vårdcentraler har installerats där ordinarie lokaler förstörts eller blivit obrukbara.⁶

Den ukrainska modellen bygger således på att primärvården fungerar som sjukvårdssystemets uthålliga grund. Den behandlar infektioner och kroniska sjukdomar, följer gravida, vaccinerar, förskriver läkemedel, ger psykologiskt stöd och avgör vilka patienter som behöver föras vidare. Därigenom skyddas sjukhusen från en belastning som annars skulle kunna hanteras på lägre vårdnivå.

En ytterligare framgångsfaktor har varit att Ukraina fortsatt den reform av sjukvårdens finansiering som inleddes före invasionen. Landet har behållit en nationellt sammanhållen finansierings- och beställarmodell genom National Health Service of Ukraine. Världsbanken och WHO bedömer att den generella skattefinansieringen, den nationella resurspoolningen och prioriteringen av primärvård har bidragit till systemets motståndskraft.⁷

Det betyder inte att reformerna har löst alla problem. Däremot har den digitala och nationella styrningen gjort det möjligt att fortsätta finansiera vårdgivare även när befolkningen flyttar och det lokala patientunderlaget förändras. Denna organisatoriska kontinuitet har varit minst lika viktig som enskilda materiella donationer.

Kriget har skapat ett omfattande behov av avancerad traumavård. Splitter-, skott- och tryckvågsskador förekommer ofta i kombination. Drönare, artilleri, minor och robotangrepp orsakar komplexa vävnadsskador, brännskador, traumatiska amputationer och hjärnskador. Många patienter har flera samtidiga skador och behöver upprepade operationer, intensivvård och långvarig rehabilitering.

Den medicinska kedjan börjar med kamrathjälp och stridssjukvård nära skadeplatsen. Därefter förs patienten, när stridsläget medger det, till en uppsamlings- eller stabiliseringsplats. Där sker bland annat blödningskontroll, luftvägshantering, blodtransfusion, kirurgisk stabilisering och prioritering inför fortsatt transport.

Tid är avgörande, men kriget har visat att traditionella tidsantaganden inte längre alltid gäller. Drönarövervakning och precisionsbekämpning kan göra det omöjligt att hämta skadade under många timmar eller dygn. Evakueringsfordon och ansamlingar av personal kan upptäckas och angripas. Långvarig användning av avsnörande förband kan då rädda livet men samtidigt öka risken för vävnadsskada och amputation.⁸

När den skadade lämnat frontområdet följer ofta flera transporter mellan vårdnivåer. Stabiliseringsplatserna ska i regel inte behålla patienter. Deras uppgift är att genomföra livräddande åtgärder och snabbt föra patienterna vidare till regionala sjukhus eller nationella specialistcentra. Det kräver ett sammanhängande system av ambulanser, medicinska transportteam, ledning, kommunikation och tillgängliga mottagande vårdplatser.

Ukrainas erfarenhet visar att avancerad sjukvård måste göras rörligare. Intensivvård bedrivs under transport. Ultraljud, laboratorieutrustning, blod och plasma har flyttats närmare fronten. Samtidigt har stabiliseringsplatser och fältsjukhus skyddats bättre, bland annat genom underjordiska eller maskerade anläggningar.

Det civila och militära systemet är sammanlänkat. Militärsjukvården kan inte ensam bära den samlade belastningen från ett långvarigt högintensivt krig. Civila sjukhus svarar för en betydande del av den kirurgiska behandlingen, intensivvården, rehabiliteringen och eftervården. På motsvarande sätt behöver den civila sjukvården kunna använda militära resurser för transport, säkerhet och logistik.

Internationell medicinsk evakuering har blivit en säkerhetsventil. Fram till november 2025 hade 6 095 ukrainska patienter fått behandling och rehabilitering utomlands genom Medevac Ukraine. Bland tidigare redovisade patienter fanns både militär personal och civila, inklusive barn.⁹ Systemet har avlastat ukrainska specialistresurser och gett svårt skadade tillgång till behandling som inte kunnat genomföras inom landet.

Medicinsk evakuering löser emellertid inte enbart ett transportproblem. Patienten måste väljas ut, stabiliseras, dokumenteras, överföras mellan ansvariga organisationer och slutligen återföras eller följas upp. Gränsöverskridande vård kräver därför gemensamma rutiner för medicinsk information, prioritering, smittskydd, läkemedel, juridiskt ansvar och finansiering.

Krigssjukvård bedöms lätt utifrån hur många svårt skadade som överlever den första tiden. Ukrainas erfarenhet visar att detta är ett otillräckligt mått. Överlevande kan behöva år av kirurgi, rehabilitering, protesförsörjning, smärtbehandling och psykologiskt stöd.

Rehabilitering behöver inledas redan under akutsjukvården. Multidisciplinära team med läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer och proteskompetens behöver delta tidigt. Ukraina hade påbörjat en reform av rehabiliteringsområdet före invasionen och har fortsatt utvecklingen under kriget. Nya professioner och arbetsformer har införts, och rehabilitering ska påbörjas i direkt anslutning till kirurgiska och andra akuta insatser.¹⁰

Behoven är dock större än kapaciteten. Under 2025 erbjöd endast fyra procent av sjukhusen rehabilitering i slutenvård, medan tre procent av vårdinrättningarna kunde tillhandahålla hjälpmedel såsom proteser och korrigerande utrustning.¹¹ Detta skapar köer och geografisk ojämlikhet.

Problemet omfattar även traumatiska hjärnskador. De kan ge minnesproblem, personlighetsförändringar, sömnstörningar, depression och svårigheter att återgå till arbete eller militär tjänst. Konsekvenserna drabbar därför inte bara patienten utan även familjen, arbetsmarknaden, socialtjänsten och veteransystemet.

Rehabilitering bör därmed betraktas som en del av försvarsförmågan. Ett samhälle som kan återföra människor till självständighet, familjeliv och arbete bevarar mänskligt kapital och minskar långsiktiga sociala kostnader. För militär personal påverkar rehabiliteringen dessutom möjligheten att återgå i tjänst eller övergå till andra uppgifter.

Krigets psykiska konsekvenser omfattar hela befolkningen. WHO uppgav 2026 att 72 procent av de tillfrågade hade upplevt ångest eller depression under det föregående året, men att endast en av fem hade sökt hjälp.¹²

Behoven omfattar människor som skadats, förlorat anhöriga, utsatts för ockupation eller tvingats fly. Även barn, anhöriga till stridande, veteraner och personer som återvänt från fångenskap behöver särskilt stöd. Psykisk ohälsa förekommer samtidigt med somatiska skador och kroniska sjukdomar.

Ukraina har försökt integrera psykologiskt och psykiatriskt stöd i primärvården i stället för att enbart bygga ut specialistpsykiatrin. Det ökar räckvidden och minskar risken för stigmatisering. Grundläggande stöd kan ges av familjeläkare och andra vårdteam, medan mer komplicerade fall förs vidare till specialistnivå.

En särskild utmaning är vårdpersonalens uthållighet. Personal arbetar under flyglarm, behandlar ett stort antal svårt skadade och oroar sig samtidigt för den egna familjen. Många har varit utsatta under flera år. Utmattning, moralisk stress och traumatisering kan därför minska vårdförmågan även när personalen formellt finns kvar.

Personalberedskap kan inte enbart räknas i antalet anställda. Den måste omfatta arbetstid, avlösning, skydd, boende, transporter, barnomsorg, mat, psykosocialt stöd och möjligheten att kommunicera med anhöriga. Ett vårdsystem som planerar för hög belastning men inte för personalens grundläggande behov kommer gradvis att förlora sin kapacitet.

Kriget har gjort försörjningsberedskapen till en direkt patientsäkerhetsfråga. Traumavård förbrukar stora mängder blodprodukter, vätskor, antibiotika, narkosmedel, smärtstillande läkemedel, förbandsmaterial, engångsartiklar och steril utrustning. Samtidigt ska den ordinarie vården upprätthålla tillgången till insulin, hjärt–kärlläkemedel, cancerläkemedel, dialysmaterial och produkter för mödra- och barnhälsovård.

Ukraina har mött detta genom internationellt stöd, nationell fördelning, decentraliserade lager och flexibla transporter. Internationella organisationer har levererat traumautrustning, läkemedel, ambulanser och generatorer. Under 2025 levererade WHO traumamateriel och andra medicinska förnödenheter till 954 vårdinrättningar. Fram till september 2026 hade organisationen under året försett mer än 300 vårdinrättningar med utrustning och produkter.¹³

Men donationer skapar också problem. Produkter kan ha olika tekniska standarder, språk, underhållsbehov och reservdelssystem. Utrustning utan utbildad personal, förbrukningsmateriel eller serviceavtal ger begränsad effekt. Kriget har därför visat betydelsen av standardisering och av att stöd utformas efter mottagarens faktiska system.

Lager behöver spridas. Stora centrallager är effektiva i fred men innebär sårbara koncentrationer i krig. Samtidigt kan alltför långtgående decentralisering försämra överblick, omsättning och kvalitetskontroll. Lösningen är inte ett enda stort lager eller många okontrollerade små lager, utan en kombination av omsättningslager, skyddade regionala lager, alternativa distributionsvägar och nationell lägesbild.

Energiförsörjningen är en del av sjukvårdens försörjningssystem. WHO har levererat 284 generatorer till vårdinrättningar i Ukrainas 23 regioner.¹⁴ Reservkraft måste emellertid kombineras med drivmedel, underhåll, reservdelar och förmåga att driva generatorerna under längre tid. Motsvarande gäller reservvatten, medicinska gaser, kyla för läkemedel och blod samt tvätt och sterilteknisk verksamhet.

Ukrainas erfarenheter visar också att sjukvårdens beroenden behöver analyseras produkt för produkt. Det räcker inte att konstatera att exempelvis läkemedel finns i landet. Man måste veta var de finns, hur snabbt de kan distribueras, vilka transporter som krävs, om kylkedjan fungerar och vilka produkter som kan ersätta varandra.

Svensk hälso- och sjukvård har hög medicinsk kompetens men begränsad reservkapacitet. Personalen är hårt utnyttjad redan i normalläge och vården är beroende av täta leveranser, digitala system och centraliserade stödfunktioner. Effektiviseringar som är rationella i fred kan därmed skapa sårbarheter under kris och krig.

SOU 2022:6 konstaterade behovet av en mer sammanhållen struktur för sjukvårdens beredskap, tydligare planering och bättre möjligheter att förstärka verksamheten med personal. Utredningen föreslog bland annat särskilda beredskapskontrakt.¹⁵ Den kompletterade tidigare förslag om en stärkt försörjningsberedskap för hälso- och sjukvården.¹⁶

Riksdagen beslutade den 19 november 2025 om propositionen Hälso- och sjukvårdens beredskap. De huvudsakliga lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2026. De förtydligar kommuners och regioners planerings-, samverkans- och hjälpskyldigheter vid fredstida kriser, höjd beredskap och katastroftillstånd. Bestämmelserna innebär bland annat att vård som är nödvändig för liv och hälsa ska prioriteras när resurserna inte räcker till för den vård som normalt erbjuds.¹⁷

Från den 1 januari 2027 ska kommuner och regioner dessutom ha omsättningslager motsvarande en månads normalförbrukning av de läkemedel som används i verksamheten. Socialstyrelsen har även föreslagit att lagerhållningen ska omfatta medicintekniska förbrukningsprodukter, livsmedel för speciella medicinska ändamål och personlig skyddsutrustning.¹⁸

Reformerna är viktiga, men Ukrainas erfarenheter visar att en månads normalförbrukning inte automatiskt motsvarar behovet under krig. Förbrukningen förändras. Behovet av blod, antibiotika, anestesiläkemedel, förband och kirurgisk engångsmateriel kan öka kraftigt. Samtidigt kan efterfrågan på vissa produkter minska när planerad vård skjuts upp.

Lagerhållningen måste därför kompletteras med krigsförbrukningsprofiler. Regionerna behöver veta vilka produkter som är kritiska för olika typer av masskadescenarier, hur snabbt lagren förbrukas och vilka ersättningsprodukter eller behandlingsmetoder som finns.

Sveriges medlemskap i Nato innebär att planeringen inte längre kan avgränsas till den svenska befolkningens och Försvarsmaktens behov. Sverige kan behöva stödja allierade förband under mottagande, gruppering, transit och operationer. Sjukvården kan också behöva ta emot skadade som evakuerats från ett annat allierat land eller operationsområde.

Nato har under de senaste åren tydligt betonat att medicinsk beredskap är en del av det kollektiva försvaret. Alliansens medicinska handlingsplan innebär en förskjutning mot ett hela-samhället-perspektiv där militära och civila vårdsystem ska kunna verka tillsammans. Nato har konstaterat att tiden med statiska medicinska system, förutsägbara leveranskedjor och en motståndare som respekterar folkrätten inte längre kan tas för given.¹⁹

Under övningen Vigorous Warrior 2026 prövades medicinskt stöd vid storskaliga stridsoperationer, med särskilt fokus på interoperabilitet och civil-militär samverkan.²⁰

Det är samma problem som framträder i Ukraina: stora skadeutfall, långa transporter, hot mot sjukvårdsenheter och behov av att fördela patienter över flera länder.

För svensk del uppstår åtminstone sex planeringsfrågor.

·         För det första måste ansvarsfördelningen mellan Försvarsmakten, regionerna, Socialstyrelsen och andra myndigheter vara känd före en insats. Det måste vara tydligt vem som begär, leder och prioriterar medicinska transporter och hur allierade patienter fördelas.

·         För det andra krävs medicinsk interoperabilitet. Journaluppgifter, skadebedömningar, läkemedel, triage och patientidentifiering behöver kunna överföras mellan militära och civila aktörer och mellan länder. Systemen måste fungera även när ordinarie digitala lösningar är utslagna.

·         För det tredje behöver Sverige kunna skapa mottagningskapacitet. Det kan innebära att patienter tas emot vid flygplatser, hamnar eller järnvägsnoder, stabiliseras och transporteras vidare till sjukhus i olika regioner. Mottagandet kräver säkerhet, tolkar, samband, transportresurser och samlad lägesbild.

·         För det fjärde kan svensk sjukvård behöva ge stöd samtidigt som landet självt är utsatt. Värdlandsstöd får därför inte planeras som en tilläggsuppgift som förutsätter normala samhällsförhållanden. Det måste integreras i regionernas krigsorganisation och prioriteringsprinciper.

·         För det femte behöver försörjningen dimensioneras för fler än de ordinarie patienterna. Allierade förband kan medföra vissa egna medicinska resurser, men kommer samtidigt att vara beroende av svensk el, vatten, blodförsörjning, transporter, läkemedel och sjukhuskapacitet.

·         För det sjätte krävs planering för fördelning över landet och mellan allierade. Ett enskilt län kan inte ensamt bära följderna av ett stort skadeutfall nära en hamn, flygbas eller transportkorridor. Nationell och internationell patientfördelning måste kunna genomföras tidigt, innan det lokala systemet kollapsar.

Den första lärdomen är att primärvården är en strategisk totalförsvarsresurs. Om kroniskt sjuka, äldre och andra patienter förlorar sin ordinarie vård ökar trycket snabbt på akutsjukhusen. Primärvården behöver därför kunna bedrivas från alternativa lokaler, mobila enheter och tillfälliga mottagningar.

Den andra lärdomen är att sjukhusens funktion måste bedömas systemiskt. Reservkraft räcker inte om drivmedel, vatten, medicinska gaser, it, sterilteknik eller personaltransporter saknas. Varje akutsjukhus bör ha en verifierad miniminivå för autonom drift och regelbundet öva längre avbrott.

Den tredje lärdomen är att vården måste spridas utan att ledningen fragmenteras. Ukraina har kombinerat lokalt anpassade lösningar med nationell finansiering och samordning. Sverige behöver på motsvarande sätt förena regionalt verksamhetsansvar med nationell prioritering och lägesbild.

Den fjärde lärdomen är att medicinsk evakuering är en vårdkedja, inte en transporttjänst. Sverige behöver öva hela förloppet från begäran och patienturval till mottagande, dokumentation, vård, rehabilitering och eventuell återtransport.

Den femte lärdomen är att rehabilitering ska planeras samtidigt som traumavården. Antalet överlevande med amputationer, hjärnskador och komplicerade funktionsnedsättningar kan bli stort. Proteser, hjälpmedel och rehabiliteringspersonal är därför beredskapsresurser.

Den sjätte lärdomen är att sjukvårdspersonalens uthållighet måste planeras. Bemanningsplaner behöver omfatta avlösning, boende, transporter, barnomsorg, skydd och psykosocialt stöd. Register över tidigare legitimerad personal och beredskapskontrakt kan ge förstärkning, men personalen måste vara utbildad, placerad och övad i förväg.

Den sjunde lärdomen är att försörjningsberedskap kräver både lager och fungerande flöden. En månads omsättningslager är en viktig grund men behöver kompletteras med:

• dimensionering för förändrad krigsförbrukning,
• skyddade och geografiskt spridda lager,
• alternativa leverantörer och transportvägar,
• lagerinformation som kan sammanställas nationellt,
• avtal om prioriterade leveranser,
• reservdelar och servicekapacitet,
• möjlighet till kontrollerad substitution,
• lager för blodprodukter, medicinska gaser och kritisk engångsmateriel.

Den åttonde lärdomen är att vården måste kunna fungera analogt. Reservrutiner för patientidentifiering, journalföring, läkemedelshantering, laboratorieordinationer och överföring av medicinsk information måste vara framtagna, kända och övade.

Den nionde lärdomen är att Nato-uppgiften måste in i den civila sjukvårdens planering. Regionerna behöver känna till vilka mottagnings- och transituppgifter som kan uppstå och vilka militära resurser som kan lämna stöd. Interoperabilitet behöver prövas praktiskt med allierade, inte enbart beskrivas i planer.

Den tionde lärdomen är att beredskap måste mätas i faktisk uthållighet. Det avgörande är inte om en plan finns, utan hur många patienter som kan tas emot, hur länge verksamheten kan bedrivas utan externa leveranser och hur snabbt vården kan återställas efter ett angrepp.

Ukrainas sjukvård har inte överlevt kriget genom en enda reform eller en särskild teknisk lösning. Motståndskraften har vuxit fram genom flera samverkande faktorer: en stark primärvård, nationell finansiering, lokalt handlingsutrymme, mobila team, internationellt stöd, medicinsk evakuering, reservkraft och en mycket stor anpassningsförmåga hos personalen.

Samtidigt är bristerna allvarliga. Tillgången till läkemedel är otillräcklig, rehabiliteringskapaciteten är begränsad och personalen är hårt belastad. Angreppen mot sjukvård och medicinska lager fortsätter. Ukrainas erfarenhet bör därför inte romantiseras som ett exempel på att improvisation kan ersätta beredskap. Tvärtom visar den vad ett land tvingas göra när förberedelser, resurser eller skydd inte räcker.

För Sverige är den viktigaste slutsatsen att sjukvården måste planeras som en integrerad del av totalförsvaret och Natos kollektiva försvar. Det kräver mer än extra traumautrustning. Primärvård, kommunal hälso- och sjukvård, akutsjukhus, rehabilitering, psykiatri, läkemedelsförsörjning, transporter, energiförsörjning och digitala system måste fungera som en sammanhängande kedja.

Sverige behöver också förbereda sig på att vara både utsatt land, transitland och mottagarland. Svensk sjukvård kan samtidigt behöva vårda den egna befolkningen, stödja Försvarsmakten och ta emot skadade från allierade stater. Denna tredubbla uppgift måste vara dimensionerande för planering, lagerhållning och övning.

Den grundläggande lärdomen från Ukraina är därför enkel men krävande: sjukvårdens krigsförmåga skapas inte när de första skadade anländer. Den skapas i fred genom robust vardagsverksamhet, skyddade försörjningssystem, utbildad personal, tydlig ledning och återkommande övning.

 

Noter

1. WHO Regional Office for Europe, ‘3,000 attacks on health care in Ukraine verified by WHO since full-scale invasion’, 8 maj 2026; WHO, ‘Attacks on Ukraine’s health care increased by 20% in 2025’, 23 februari 2026. who.int
2. WHO Regional Office for Europe, ‘Ukraine: 3 WHO humanitarian warehouses destroyed in 3 months’, 4 september 2026. who.int
3. WHO, ‘Attacks on Ukraine’s health care increased by 20% in 2025’, 23 februari 2026. who.int
4. World Bank, Monitoring Living Conditions in Ukraine: Spring 2026 Update, 2026. documents1.worldbank.org
5. WHO Regional Office for Europe, ‘Reaching communities close to hostilities in Ukraine – with primary health care’, 30 juni 2026. with primary health care
6. WHO Regional Office for Europe, ‘Ten modular primary health care clinics installed across Ukraine’, 13 mars 2026. who.int
7. World Bank och WHO, Health Financing in Ukraine: Reform, Resilience and Recovery, 2025. documents1.worldbank.org
8. Dan Sabbagh, ‘“ICU on wheels”: 24 hours with Ukraine’s combat medics in Donbas’, The Guardian, 20 april 2024. theguardian.com
9. Ministry of Health of Ukraine, ‘Over 6,000 Ukrainians affected by the war have received medical treatment abroad under the Medevac Ukraine program’, 6 november 2025. moz.gov.ua
10. WHO Regional Office for Europe, ‘Overcoming barriers to accessing rehabilitation in Ukraine amidst conflict’, 5 april 2023. who.int
11. WHO, ‘Attacks on Ukraine’s health care increased by 20% in 2025’, 23 februari 2026. who.int
12. Ibid.
13. WHO Regional Office for Europe, ‘Ukraine: 3 WHO humanitarian warehouses destroyed in 3 months’, 4 september 2026. who.int
14. WHO, ‘Attacks on Ukraine’s health care increased by 20% in 2025’, 23 februari 2026. who.int
15. Statens offentliga utredningar, Hälso- och sjukvårdens beredskap – struktur för ökad förmåga, SOU 2022:6. Regeringen.se
16. Statens offentliga utredningar, En stärkt försörjningsberedskap för hälso- och sjukvården, SOU 2021:19. Regeringen.se
17. Prop. 2024/25:167, Hälso- och sjukvårdens beredskap; bet. 2025/26:SoU6. Sveriges riksdag
18. Socialstyrelsen, ‘Robust tillgång på produkter hos hälso- och sjukvården’, 2026. Socialstyrelsen
19. NATO, ‘NATO COMEDS 65th Plenary: Medical readiness, an important part of national and collective security’, 5 juni 2026. NATO News
20. NATO, ‘NATO’s largest medical exercise strengthens Allied medical readiness’, 25 juni 2026.