Vad skapar försvarsvilja?

Om legitimitet, tillit, ledarskap och meningsskapande

Inledning

Sveriges säkerhetspolitiska situation har förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Sveriges medlemskap i NATO och den pågående återuppbyggnaden av totalförsvaret har aktualiserat en fråga som under lång tid haft en undanskymd roll i den svenska debatten: försvarsviljan.

När försvarsvilja diskuteras handlar samtalet ofta om människors vilja att delta i det militära försvaret. Det är en viktig aspekt, men den fångar bara en del av begreppet. Erfarenheterna från Ukraina visar att ett samhälles motståndskraft i minst lika hög grad avgörs av människors vilja att fortsätta arbeta, fatta beslut, hjälpa varandra och upprätthålla samhällets funktioner under långvariga påfrestningar. Försvarsvilja är därför inte enbart en militär fråga – den är en central del av samhällets samlade motståndskraft. ¹

Under de senaste åren har också forskningen förändrat sitt perspektiv. Inom statsvetenskap, sociologi, ledarskapsforskning, organisationsforskning och forskning om resiliens beskrivs försvarsvilja allt oftare som ett resultat av långsiktiga samhällsprocesser snarare än en spontan reaktion på ett yttre hot.

Trots att forskarna använder olika begrepp pekar resultaten i en gemensam riktning. Fyra faktorer återkommer gång på gång: legitimitet, tillit, ledarskap och meningsskapande.

Denna artikel sammanfattar forskningsläget och diskuterar vad dessa fyra faktorer kan innebära för utvecklingen av det svenska totalförsvaret.

Försvarsvilja är mer än viljan att strida

Historiskt har försvarsvilja ofta definierats som individens vilja att försvara sitt land med militära medel. I dag är perspektivet betydligt bredare. NATO, EU och svenska totalförsvarsmyndigheter betonar att ett modernt försvar bygger på samspelet mellan militär förmåga, civil beredskap och ett motståndskraftigt samhälle. ²

Det innebär att försvarsvilja också omfattar viljan att fortsätta bedriva samhällsviktig verksamhet, stödja andra människor, följa gemensamma beslut och bidra till samhällets funktion även när förhållandena är mycket svåra.

Rysslands invasion av Ukraina illustrerar detta tydligt. Landets motståndskraft har inte enbart byggt på de väpnade styrkorna utan också på ett fungerande civilsamhälle, ett uthålligt näringsliv, engagerade frivilligorganisationer och en befolkning som fortsatt att stödja samhällets funktioner trots återkommande angrepp.

Försvarsvilja bör därför förstås som en strategisk samhällsresurs snarare än enbart som en individuell egenskap.

Legitimitet – grunden för försvarsviljan

Den första faktorn som återkommer i forskningen är legitimitet.

Francis Fukuyama visar att samhällen med starka och rättssäkra institutioner utvecklar ett högre förtroende mellan staten och medborgarna. När människor uppfattar att myndigheter och politiska institutioner agerar rättvist och effektivt ökar också viljan att acceptera uppoffringar för det gemensamma bästa. ³

Samma slutsats återkommer inom forskning om psykologiskt försvar och samhällelig resiliens. Legitima institutioner är mindre sårbara för desinformation och antagonistisk påverkan eftersom människor har större tilltro till officiell information och demokratiska beslutsprocesser.

För svensk del innebär detta att arbetet med att stärka försvarsviljan inte börjar vid höjd beredskap. Det börjar långt tidigare – genom fungerande demokratiska institutioner, rättssäker myndighetsutövning och ett samhälle där människor upplever att staten förtjänar deras förtroende.

Tillit – samhällets dolda försvarskraft

Om legitimitet handlar om relationen mellan staten och medborgarna handlar tillit om relationerna människor emellan.

Robert D. Putnam har visat att samhällen med högt socialt kapital har större förmåga att samarbeta när de utsätts för påfrestningar. Tillit skapar förutsättningar för frivilliga initiativ, lokala nätverk och samverkan mellan offentliga aktörer, företag och civilsamhälle. ⁴

Detta blev tydligt i Ukraina. Vid sidan av de militära insatserna organiserades omfattande civila stödinsatser där frivilligorganisationer, företag och privatpersoner snabbt löste uppgifter som staten inte ensam kunde hantera.

Det illustrerar en viktig princip: motståndskraft kan inte enbart beordras fram. Den bygger också på människors vilja att hjälpa varandra.

För ett totalförsvar innebär detta att investeringar i social sammanhållning inte enbart är socialpolitik. De är också investeringar i nationell säkerhet.

Ledarskap – från förtroende till handling

Legitimitet och tillit skapar goda förutsättningar, men de leder inte automatiskt till gemensamt handlande.

Här blir ledarskapet avgörande.

James MacGregor Burns och Bernard Bass visar att ledare skapar störst engagemang när de förmedlar en trovärdig vision, bygger förtroende och får människor att känna delaktighet i ett gemensamt uppdrag. ⁵

I kriser handlar ledarskap därför om mer än beslutsfattande. Det handlar om att skapa riktning när osäkerheten är stor, samordna aktörer med olika ansvar och inge tillit när människor behöver fatta beslut under press.

President Volodymyr Zelenskyjs agerande under de första månaderna av kriget har ofta lyfts fram som ett exempel på detta. Hans betydelse låg inte enbart i de beslut som fattades, utan i förmågan att inge förtroende och formulera en berättelse som gav människor skäl att fortsätta kämpa.

Ledarskap blir därmed länken mellan samhällets resurser och dess faktiska handlingsförmåga.

Meningsskapande – varför människor fortsätter

Den fjärde faktorn är kanske den mest grundläggande.

Karl Weicks forskning om sensemaking visar att människor behöver förstå vad som händer och varför deras insatser spelar roll. När invanda strukturer bryts ned söker människor efter sammanhang som gör situationen begriplig och ger vägledning för fortsatt handlande. ⁶

Försvarsvilja handlar därför inte bara om information utan också om mening.

Människor är betydligt mer benägna att acceptera uppoffringar när de upplever att de försvarar något som är viktigt – familjen, lokalsamhället, demokratin eller nationens framtid.

Även här ger Ukraina viktiga erfarenheter. Den berättelse som präglat landets motstånd – om frihet, självständighet och rätten att forma sin egen framtid – har bidragit till att skapa uthållighet under ett långvarigt krig.

Meningsskapande blir därmed inte en kommunikationsfråga i snäv bemärkelse. Det är en central komponent i ett samhälles motståndskraft.

Vad betyder detta för Sverige?

Forskningsläget är i dag förhållandevis tydligt.

Försvarsvilja skapas inte genom en enskild informationskampanj eller genom att enbart tala mer om hot. Den utvecklas långsiktigt genom legitima institutioner, hög samhällelig tillit, ett förtroendeskapande ledarskap och en gemensam förståelse för varför samhället är värt att försvara.

Samtidigt visar genomgången att det fortfarande finns en viktig kunskapslucka.

Forskningen ger i dag relativt tydliga svar på vilka faktorer som påverkar försvarsviljan. Däremot finns betydligt mindre kunskap om hur dessa faktorer kan omsättas i ett systematiskt och praktiskt arbetssätt inom totalförsvaret.

Det är sannolikt en viktig utvecklingsfråga för de kommande åren.

Referenser

1.      NATO, Resilience: The First Line of Defence; MSB, Motståndskraft.

2.      NATO, Baseline Requirements for National Resilience.

3.      Francis Fukuyama, Political Order and Political Decay (2014).

4.      Robert D. Putnam, Bowling Alone (2000); Making Democracy Work (1993).

5.      James MacGregor Burns, Leadership (1978); Bernard M. Bass & Ronald E. Riggio, Transformational Leadership (2006).

6.      Karl E. Weick, Sensemaking in Organizations (1995); Weick, Sutcliffe & Obstfeld (2005).